Titanic-katastrofen er efterhånden så mytologisk, at det siden blevet til nogle sange om de fatale følger af den industrielle selvsikkerheds møde med naturens egenrådighed. Mikael Wiehe har stadig skrevet og sunget den bedste, mest indfølte sang om begivenheden. Et andet godt, holdbart bud på er Harry Chapins ‘Dance Band on the Titanic’, som er fra 1977, året før Wiehes sang.
TITANIC (Andraklasspassagerarens sista sång)
Det började som en skakning på nedre däck. Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck. Vi förstod inte riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck. Man hade sagt oss, att detta var världens modemaste osänkbara skepp. Du tog vårt foto av bamen, dina smycken och din hatt. Jag tog en tröja, jag tankte att havet er säkert kallt. Nar vi steg ut ur vår hytt och såg hur vattnet börjat strömma in. Såg jag en tår, eller var det kanske en droppe vatten på din kind. Vi fölljde pilar som angav räddningsbåtens plats. Det var på översta däck, fast det’ gentli’n var första klass. Vi var rätt många, men alla tog det ganska lungt. Det var väl bara en herre från tredje klass, som trängde sig lite dumt.
Vi träffade en man, som vi hälsat på förut. Han presenterade oss fär sin dotter och sin fru. Nar vi kom upp på däck, sa kaptenen, att livbåten inte gick art få i sjön. Det var visst kedjoma till nå’n hissanordning, som någon hade glömt. Vi gik till baren och fick ett gratis glas champagne. Och vi skålade för imperiet och för varann’. Nu börja’ skeppet att sjunka snabbare och dess lutning var ganske stor. Många hoppade i vattnet men vi beslöt, att stanna kvar ombord. Se’n lämna’ råttorna skeppet, för att söka sej mot land. Men vi stod kvar där på däcket och höll varann’ i hand. Vi tänkte, havet är alltför stort och kallt och vilt. Och i dom båtar, som satts i sjön, fanns inte plats för en enda till.
Sen spela’ fartygsorkestem ‘Närmare Gud til Dig’. Det kändes lite fänigt men ända rätt typiskt för just vår tid. Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp. Vi går till botten, där vi står, men flaggan den går i topp.
Om sangen skriver Wiehe selv i ‘Sånger i tiden’, 2001:
Våren 1977 sände Sveriges Radio ett satiriskt veckoprogram kallat “Kabaré Öppen Kanal” där bl.a. Rolf Börjlind, Lars Ragnar Forsberg, Sten Ljunggren och Liz Nilheim medverkade. Dom behövde musik. Jag blev tillfrågad och bildade Kabaréorkestern med Frans Sjöström, Ale Möller och Göran Skytte. Vi spelade alla sorters folkmusik, jazz, kabarémusik, medeltida och nutida konstmusik blandat med egna kompositioner. I ett program sjöng trubaduren Finn Zetterholm “Jag vet ett litet hotell som har en jättebordell” apropå prostitutionen i baren på Hotell Sheraton i Stockholm. Dagen efter skrev jag sången om Titanic. Den första raden var “Nu lämnar råttorna skeppet för att söka sej mot land” som syftade på den sönderfallande svenska musikrörelsen. Och det förekom länge en filt i texten. Men vad sången egentligen handlade om hade jag ingen aning om. Och inte blev det lättare för mig när en kamrat till mig bestämt hävdade att den handlade om hans svärföräldrar. Ett par veckor senare hade sången i alla fall premiär i radion med blåsarrangemang av Frans Sjöström.
1980 skulle Sverige rösta om kärnkraften. Sången om Titanic började då användas av kärnkrafts-motståndarna som ett exempel på teknikens opålitlighet. Jag och konstnären Lasse Hejll gjorde en affischmed Titanic-bild och text som vi sålde till förmån för Linje 3 (som var emot kärnkraften). På det sättet blev “Titanic” min mest kända sång. (Och jag tror att sången handlar om en liten mans känsla av hjälplöshet inför ett stort skeende som han inte kan påverka.)
Genom en översättning av sångaren Niels Hausgård har sången också spritts i Danmark.
Den 29 september 1994 stod det i tidningen att Estonia hade sjunkit. När min mor läste om katastrofen fick hon slaganfall och dog. Det tog lång tid innan jag kunde sjunga “Titanic” igen.
Jeg har siden 1974 som musikanmelder beskrevet rockens vildtvoksende væsen, fra undergrund til mainstream og tilbage igen til i dag, hvor de termer ikke giver mening.
Der har ikke altid været plads i de sagesløse aviser, jeg har belemret med mine synspunkter, så det er også blevet til en snes bøger og leksika undervejs. Det kan musikken ikke gøre for.
Da Charles Bradley for to år siden i en alder af 62 albumdebuterede med No time for dreaming lød han ikke som en debutant. Hans bluesmættede soulfunk lød både gammel og ny. Han havde været helt nede og var kommet op ved at bruge musikken som stige. Det var ikke sådan, at man ikke kunne […]
For mange er Steffen Brandt så afgørende for TV-2, at de sætter lighedstegn mellem ham og poporkestret, men folk omkring bandet er ikke i tvivl: Det er trommeslageren Sven Gaul, der er bandets kapelmester og cheflogistiker. Sådan har det været siden det såkaldt progressive band, Taurus, sagde farvel til 70’erne og mødte 80’erne som TV-2, […]
